på flygplan, över moln, långt från människosyn. där sitter jag, intill fönstret på väg hem från en tvådagars panikångest efter skrik
på hjälp. jag har aldrig i hela mitt liv känt mig mer hemma i sverige som jag gör nu. aldrig varit så tacksam, så glad vara
tillbaka. det har blivit maj och utanför mitt sovrumsfönster grönskar träden och vitsippor blommar längst hela ån. blåklockor,
smörblommor, fågelkvitter och barn som springer omkring på gården. pappa sitter intill mig i soffan, skrattar och undrar om resan.
tänk att jag nästan inte kom hem, men det gjorde jag, jag klarade det. jag är hemma. mer hemma än någonsin.







det finns inget mer som gör mig så tillfreds som sveriges grönska just nu. jag har kommit på det. var jag än befinner mig i världen
så slår inget barndomens barfota fötter i kittlande grönt gräs. våren omfamnar allt som finns därinne i mig, det var som att jag
flyttade tillbaka med fåglarna hem när jag satte mig på planet på andra sidan jorden. det gör ingenting att min enda kärlek i livet
försvunnit, för jag har insett att det inte finns någon sådan. den enda sanna kärleken är livet och allt allt allt som kommer i min väg.
OCH TITTA, här går jag omkring i början på grönskande maj och plockar blommor till min dagbok.... det var ju bara för några månader
sedan jag var sorgens spöke fastklistrad på dom svartaste tapeterna



      JAG ÄR SÅ GLAD

                att jag

                      kommit hit

                             nästan alldeles

                                        helt själv

                                   fast med alllllt och alllllla omkring.



Bloggarkiv